Imorgon ska vi skriva en svenska uppsats i skolan och jag har skrivit början så tänkte bjuda på den :)
I hope you like it!
Enyjoy :))
Det finns olika slags krig
på olika ställen i världen
En mörk November kväll sitter 11åriga Sofi inlåst på sitt rum på hennes säng, med benen upp mot bröstet och händerna för öronen. Hon vill inte höra skriken och slagen nerifrån där hennes mamma och pappa bråkar. Det här är inte första kvällen hon låser in sig på sitt rum för den här anledningen, det händer nästan varje kväll. Vissa mornar vågar hon inte gå till skolan för att hennes föräldrar bråkar där nere på morgonen och hon vågar inte komma i närheten av dom då. Hon vill inte se det, för det är nog det hemskaste hon sett. Att se hennes föräldrar när de bråkar. Ibland när hon kommer ner blir hon också slagen av hennes pappa, så därför brukar hon hålla sig inlåst i sovrummet. Det är inte små bråk vi pratar om här, det är knytnävar i ansiktet, knivhot, blod och det slutar inte förrän den ena eller båda svimmar, antingen för att den är så slagen och skadad eller bara otroligt full.
Igår kväll började dom bråka när vi åt middag tillsammans. Sofi hann bara ta två små tuggor av korven och pastan som mamma gjort innan det började bråket. Pappa och mamma började diskutera en massa. Som sedan ledde till att de skrek på varandra. Efter ett litet tag så slängde pappa av korvarna från stekpannan på golvet, höjde den mot mamma och skrek en massa ord jag inte ville höra. Sofi satte händerna för öronen sprang upp på sitt rum och låste dörren. Hon hörde hur pappa slog mamma med stekpannan och hur mamma ramlade av stolen och skrek för full hals. Även om detta händer nästan varje kväll och även en del mornar, så är det inget som går att vänja sig vid. Det är för hemskt för att bli van vid. Sofi blir lika rädd och gråter lika mycket varje gång. Igår kväll höll det så länge att hon inte orkade vänta på rummet för hon blev så hungrig. Så hon gick ner, fast de bråkade, för att försöka hämta lite mat upp till rummet. Men hennes pappa ser henne och vill inte att hon ska vara där nere när de bråkar så han springer fram till henne, tar ett hårt grepp om hennes armar och skriker rakt i ansiktet till henne ”gå upp på ditt rum och kom aldrig ner igen! Förstått!”. Sedan slår han henne flera gånger på ena kinden tills hon sliter sig ur hans grepp och springer upp på sitt rum med tårarna rinnande ner för hennes kinder.
Hon vill inte att detta ska hända igen, så hon tänker stanna uppe på sitt rum tills det är helt tyst.
Samtidigt som Sofi sitter inne på sitt rum, hopkrupen på sängen med händerna för öronen, så sitter en annan 11årig tjej som heter Mary och bor i Libanon, inne på sitt rum, i samma ställning på sin säng. Fast i en helt annan världsdel och av en helt annan anledning. Mary sitter inne på sitt rum, på sin säng hopkrupen med händerna för öronen för att inte höra alla bomber och skott utanför huset. Det går inte en dag utan att hon hör massa bomber, skott och folk som skriker ute på gatan för att de kanske precis förlorat en vän eller sin familj. Just de senaste veckorna har det bombats extra mycket hela dagarna och idag har inte Mary gått utanför sitt rum på hela dagen. Hennes föräldrar har inte heller kunnat gått ut och därför inte heller kunnat köpa mat på flera dagar för att det bombats så mycket. Så maten börjar också ta slut. Ungefär vid nio tiden börjar det lugna sig och Marys mamma ber Mary gå ut på marknaden och köpa mat och frukt. Hon gör som hennes mamma säger eftersom hon också kunde få träffa hennes kompisar som hon inte träffat på länge nu och hon tycker det vore skönt att få lite luft och komma ut ur hemmet. Hon tar på sig sina sandaler och går ut ur huset. Men, hon hinner bara gå en liten bit på gatan utanför huset när hon hör en öronbedövande smäll bakom henne. Hon stannar upp med ett ryck, vänder sig om sakta med en klump i halsen, tårar i ögonen och hoppas av hela sitt hjärta att det hon ser inte är sant. Marys hus, där hennes mamma, pappa och hennes två småsystrar är inne i blev träffat av en bomb. Hon springer in i huset med tårarna forsande ner från kinderna. När hon kommer in ser hon hela familjen ligga döda i vardags rummet i stora blod pölar. Hon skriker av rädsla och hennes ansiktet är helt blött av tårar. Hon är ensam. Hon har ingen i familjen kvar. Mary springer ut ur huset och springer så långt hon kan, bara springer och springer tills hon inte orkar mer. Hon ser en liten grop vid en huskant där hon lägger sig. Tårarna slutar inte rinna från hennes kinder, hon orkar inte tänka eller tro att det som nyss hände verkligen har hänt. Hon ligger där och gråter sig till söms.
Nu är klockan runt nio i Sverige där Sofi sitter i sitt rum. Hon tycker att det börjat lugna sig nu där nere nu, hon har inte hört något ljud alls nerifrån på drygt en timme, så hon tror dom slutat nu och förmodligen ligger avsvimmade i köket. Sofi har gråtit massor när hon legat i sin säng inlåst på rummet. Det var länge sen deras bråk varit så grovt som det lät som att det var. Hon orkar inte med allt det här bråket hemma så hon bestämmer sig för att packa ner lite kläder och fly. När hon packat klart smyger hon ner lite för trappan och kikar ner innan hon går helt ner. När hon ser dem tror hon inte sina ögon. Mamma ligger på golvet det är massa blod på hennes huvud och med en kniv i handen. Pappa ligger en liten bit bort med en jack i armen där det är massa blod och en blodpöl under armen och en krossad glasflaska i handen. Hon kopplar ihop det och förstår vad som hänt och tårarna bara öser ner på hennes kinder. Hon springer ner, tittar på dom för en sista gång och viskar tyst ”hejdå mamma och pappa, jag älskar er”. Med tårarna forsande från hennes ögon så öppnar hon dörren tyst och försiktigt samtidigt som hon snyftar och stänger sedan igen den bakom sig. Sofi har ingen aning om vart hon ska ta vägen. Någon vän har hon inte och hennes släktingar är inga bättre människor än hennes föräldrar, plus att hon inte kan vägen till dom för dom bor långt bort från henne. Men hon börjar bara gå någonstans, vart som helst är bättre än hemma. När hon gått i ungefär ett par timmar orkar hon inte gå mer för hon är så hungrig och trött för att hon gråtit så mycket. Hon ser en bro och går in under den och lägger sig intill väggen. Gråtande och snyftande somnar hon in under bron ute i november- kylan.
Fortsättning följer... ;)
