Tiden kommer, tiden går

När man väl vill att tiden ska gå fort så ska den alltid gå som långsammast och när man vill att den ska gå sakta så ska den gå som snabbast.

Varför ska det vara så?

Kan det inte vara tvärt om?

Det skulle ju vara mycket bättre och mycket mer omtyckt...

Men nejnej, tiden kan man inte ändra.

Den är som den är.

Även om man bara vill stanna den ibland i vissa ögonblick då allt bara är så perfekt, så nej.

Tiden fortsätter gå i samma tempo.

När man bara önskar att tiden kunde gå lite snabbare för att allt bara är kaus och ingenting faller på sin plats, så nej.

Tiden fortsätter gå i samma tempo.

Sekund efter sekund.

Minut efter minut.

Timme efter timme.

Dag efter dag.

År efter år.

Ska det aldrig hända något?

Något speciellt.

Där jag bara kan börja gilla tiden för hur den är och njuta av den för varje minut som går.

Är det någon jag väntar på ska dyka upp?

Någon som kanske kan älska mig för den jag är så jag slipper vara så osäker över mig själv?

Någon som kan ge mig komplimanger och kalla mig fin?

Någon som kan se mig för den jag är och inte den jag var?

Någon som förstår att jag håller på att gå vidare och som vill följa med på mitt nya spår och dela det med mig?

Eller.

Är det bara jag som måste finna mig själv?

Så många frågetecken utan svar.